En ansökan från fem somaliska syskon har avvisats som uppenbart ogrundad. Sökandena hade åberopat att deras rätt till familjeliv enligt artikel 8 hade kränkts genom brittiska myndigheters beslut att neka dem inresa i Förenade kungariket i syfte att återförenas med sin mor. Europadomstolen konstaterar bland annat att principen om barnets bästa inte är ett ”trumfkort” som innebär att alla barn som skulle kunna få ett bättre liv i en medlemsstat måste beviljas inresa, och att det inte föreligger oöverstigliga hinder eller betydande svårigheter för modern att bosätta sig i Somalia eller Etiopien, varför familjeliv kan utövas där.

Bakgrund

De fem sökandena är syskon, varav två är underåriga, och somaliska medborgare. De ansökte om inresetillstånd till Förenade kungariket i syfte att återförenas med sin där bosatta mor. Modern hade bosatt sig i Förenade kungariket år 2004 på grund av anknytning till make (som inte är sökandenas far), och hade då lämnat sökandena hos sin syster i Somalia. Sökandena har varit bosatta i Etiopien sedan 2006, först tillsammans med sin moster och därefter ensamma med det äldsta syskonet som vårdnadshavare i praktiken.

I Europadomstolen anförde sökandena att beslutet att neka dem inresetillstånd till Förenade kungariket kränkte deras rätt till familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen.

Europadomstolens bedömning

Inledande överväganden

Europadomstolen redogör inledningsvis för de generella överväganden som ska göras när artikel 8 aktualiseras och konstaterar bland annat följande. Det måste göras en rimlig avvägning mellan individens intressen och samhällsintresset. Vid denna avvägning har medlemsstaterna ett visst bedömningsutrymme (margin of appreciation). En medlemsstat har rätt att kontrollera utländska medborgares inresa på dess territorium. Artikel 8 kan inte anses innebära en generell skyldighet för en medlemsstat att respektera utlänningars önskan om att utöva familjeliv i en viss stat och tillåta familjeåterförening på dess territorium (se Ahmut mot Nederländerna, nr. 21702/93, Gül mot Schweiz, nr. 23218/94, och Berisha mot Schweiz, nr. 948/12).

Fall som det aktuella rör utlänningar som redan haft ett familjeliv i det land de lämnade innan de bosatte sig i en medlemsstat. I sådana fall måste medlemsstaten, vid en vägran att meddela uppehållstillstånd, ha gjort en rimlig avvägning mellan å ena sidan sökandens önskan att utöva familjeliv i medlemsstaten och å andra sidan medlemsstatens önskan att reglera invandringen. Det måste då bedömas delsom föräldern har fattat ett oåterkalleligt beslut att lämna sina barn i ursprungslandet och därigenom övergett varje tanke på en framtida återförening, delsom ett tillåtande för barnen att resa in i medlemsstaten vore det lämpligaste sättet för dem att utöva familjeliv med den där bosatta föräldern. Vid den sistnämnda bedömningen måste hänsyn tas till om det föreligger några oöverstigliga hinder (insurmountable obstacles) eller betydande svårigheter (major impediments) för föräldern att återvända till sitt ursprungsland. I alla beslut som rör barn måste därutöver barnets bästa sättas i främsta rummet. När barn berörs ska särskild hänsyn tas till deras ålder, situation i ursprungslandet och i vilken mån de är beroende av sina föräldrar (se Abdulaziz m.fl. mot Förenade kungariket, nr. 9214/80, Sen mot Nederländerna, nr. 31465/96 och Tuquabo-Tekle m.fl. mot Nederländerna, nr. 60665/00).   

Överväganden i det aktuella fallet

Europadomstolen uttalar att det inte kan förutsättas att alla föräldrar som lämnar kvar barn i ursprungslandet har fattat ett oåterkalleligt beslut om att barnen ska bli kvar där permanent och därigenom har övergett varje tanke på en framtida återförening. Istället måste omständigheterna i varje enskilt fall bedömas. Det finns inga bevis som tyder på att modern flydde på grund av en väpnad konflikt. Hon verkar snarare ha fattat ett medvetet beslut att lämna sina barn i Somalia i syfte att bosätta sig med sin nye make, väl medveten om att denne inte skulle samtycka till att barnen förenades med dem. Så länge moderns förhållande med den maken bestod kan hon därför inte ha förväntat sig att sökandena skulle återförenas med henne. Därutöver noteras att modern tycks ha väntat i två år efter separationen från den andre maken innan hon försökte få barnen till Förenade kungariket.

Europadomstolen noterar att den nationella överinstansen tycks ha accepterat argumentet att modern inte rimligen kan förväntas bosätta sig i (reasonably relocate to) Etiopien. Europadomstolen konstaterar att det begrepp den nationella överinstansen använt sig av är en lägre standard än de begrepp – oöverstigliga hinder eller betydande svårigheter – som Europadomstolen använder sig av. Europadomstolen konstaterar därefter att det tveklöst skulle vara förenat med svårigheter för modern att bosätta sig i Etiopien, men att det inte är bevisat att det skulle innebära oöverstigliga hinder eller betydande svårigheter. Modern har visserligen barn som är bosatta i Förenade kungariket, men två av dem är vuxna och det yngsta, en 12-årig son, spenderade sina sex första levnadsår i Somalia. Enligt Europadomstolens mening vore det därför inte otillbörligt svårt för sonen att bosätta sig i Etiopien.

Europadomstolen noterar också att den nationella överinstansen inte tycks ha beaktat möjligheterna för modern att bosätta sig i Somalia och återuppta ett familjeliv med sökandena där. Varken modern eller några av hennes barn har beviljats flyktingstatus, och de har inte påstått att de riskerar illabehandling vid ett återvändande till Somalia. Även om situationen i Somalia är osäker konstateras dels att sökandena kommer från Mogadishu, dels att Europadomstolen har funnit att återsändanden till Mogadishu inte skulle innebära någon kränkning av artikel 3 (se t.ex. R.H. mot Sverige, nr. 4601/14, som rörde en ensamstående kvinna).

Europadomstolen noterar vidare att de nationella domstolarna har accepterat att det vore till sökandenas bästa att få återförenas med sin mor i Förenade kungariket. Även om Europadomstolen i tidigare avgöranden har uttalat att barnets bästa ska sättas i främsta rummet (is a paramount consideration), kan det inte vara ett ”trumfkort” (a ”trump card”) som medför att alla barn som skulle få ett bättre liv i en medlemsstat ska beviljas inresa. De aktuella sökandenas situation är förvisso icke avundsvärd, men de är inte längre yngre barn (de är i nuläget 21, 20, 19, 14 respektive 13 år gamla). Europadomstolen har i tidigare avgöranden avslagit mål rörande artikel 8 där de berörda barnen har uppnått en ålder då de i högre utsträckning kan klara sig på egen hand. De aktuella sökandena har alla växt upp i sitt ursprungslands kulturella och språkliga omgivning, och har de senaste nio åren levt tillsammans som en familj i Etiopien. Inga av sökandena har någonsin besökt Förenade kungariket, och de har inte bott tillsammas med sin mor på mer än elva år. Mot denna bakgrund finner Europadomstolen att de nationella myndigheterna varken har misslyckats med att göra en rimlig avvägning mellan sökandenas intressen och medlemsstatens intresse av en reglerad invandring, eller gått utöver sitt bedömningsutrymme.

Europadomstolen finner därför att den aktuella ansökan är uppenbart ogrundad (manifestly ill-founded) och avvisar den (declares the application inadmissible). Avgörandet var enhälligt och är slutgiltigt.