Polismyndighetens beslut om överföring enligt Dublinförordningen ska överprövas av migrationsdomstol, inte Migrationsverket. Detta på grund av art. 27.1 Dublinförordningen, som innebär att det måste finnas ett effektivt rättsmedel med överprövning i domstol.

Om en person inte ansöker om asyl är Polismyndigheten behörig att fatta beslut om överföring enligt Dublinförordningen (EU:s förordning 604/2013, d.v.s. Dublin III). Polismyndigheten beslutade att överföra en person till Ungern med stöd av Dublinförordningen. I besvärshänvisningen angavs att beslutet kunde överklagas till migrationsdomstol. Personen överklagade beslutet till migrationsdomstolen som avvisade överklagandet och överlämnade handlingarna till Migrationsverket. Domstolen stödde sig på 14 kap. 2 § utlänningslagen, enligt vilken Polismyndighetens beslut får överklagas till Migrationsverket.

Migrationsöverdomstolen uttalar att det i art. 27.1 Dublinförordningen finns bestämmelser om ett effektivt rättsmedel, vilket innebär att en person ska ha rätt till överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna av ett överföringsbeslut. Dublinförordningen är direkt tillämplig i Sverige och har företräde framför nationell rätt vid en konflikt mellan svensk rätt och EU-rätten. I detta fall föreskriver Dublinförordningen att överklagande av ett överföringsbeslut ska prövas i domstol. Överklagandebestämmelserna i utlänningslagen ska därför inte tillämpas så att Migrationsverket ska pröva överklagandet. Målet återförvisades till migrationsdomstolen för prövning i sak.