En utvisning av en etablerad invandrare på grund av omfattande ungdomsbrottslighet, av icke våldsam natur, bedöms oproportionerlig och således i strid med artikel 8 med beaktande av banden till vistelselandet och avsaknaden av band till ursprungslandet.

Bakgrund

Sökanden, M, är en bulgarisk man, född 1984, som kom till Österrike 1990. M var därefter lagligen bosatt i Österrike tillsammans med sin familj och fick 1999 ett permanent uppehållstillstånd. Österrikiska myndigheter beslutade 2001 att M skulle utvisas under tio år på grund av omfattande brottslighet vid 14-15 års ålder (ett 40-tal brott), i form av bl.a. grova inbrott, utpressning och överfall, för vilken han också tilldömts fängelsestraff. Utvisningsbeslutet var verkställbart först när M blivit myndig. I maj 2002 blev M frigiven och i december 2003 utvisade han till Bulgarien. Europadomstolen, i kammare, fann i dom den 22 mars 2007 med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 8. Efter begäran från Österrike beslutades att målet skulle prövas i stor sammansättning (Grand Chamber).

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen (Grand Chamber)

Sökanden anförde bl.a. följande.– Vid tidpunkten för beslutet om utvisning var han fortfarande underårig varför utvisningen främst påverkade hans ”familjeliv”. I bedömningen av beslutets förenlighet med artikel 8 bör beaktas att det är fråga om ungdomsbrottslighet och att det med ett undantag rör sig om icke våldsamma gärningar. Han har också stabila familjeband i Österrike och efter frisläppandet bodde han tillsammans med sina föräldrar. Hela han hans skolgång har varit i Österrike och efter att först ha hoppat av skolan i samband med kriminaliteten fullgjorde han sin skolgång under tiden i fängelse. Vidare har han har inte några familjeband eller andra sociala band till Bulgarien och eftersom hans familj tillhör den turkiska minoriteten i landet talar han inte heller bulgariska. Utvisningen till Bulgarien utgjorde mot denna bakgrund en kränkning av hans rättigheter enligt artikel 8.

Österrike anförde bl.a. följande.– Det ifrågasätts inte att utvisningsbeslutet utgör ett ingrepp i M:s privat- och familjeliv. Emellertid bör noteras att även om M var underårig när utvisningsbeslutet fattades uppnådde han myndighetsåldern under processens gång och att en sådan relation mellan en vuxen och hans föräldrar inte nödvändigtvis utgör familjeliv i konventionens mening. Vad avser frågan om nödvändigheten av ingreppet togs inte tillräcklig hänsyn till statens bedömningsutrymme (margin of appreciation) i kammarbeslutet. Vidare är M:s kriminalitet av betydande allvar. Vad det handlar om är en drogberoendes gärningar vilka borde tillmätas samma vikt som narkotikabrottslighet. M:s familjeband är svaga, han har undandragit sig föräldrarnas uppfostran, har inte etablerat någon egen familj och har inte heller några starka sociala band till Österrike. Det finns vidare brister i integrationen då han hoppade av skolan, inte har genomfört någon yrkesinriktad träning eller haft någon anställning i Österrike. Vid bedömningen av utvisningsbeslutets förenlighet med artikel 8 är det förhållandena vid tidpunkten för det slutgiltiga beslutet som kan tas i beaktande och inte, som i kammarbeslutet, vad som därefter utspelar sig innan utvisningen verkställs.

Europadomstolens bedömning

Europadomstolen finner inledningsvis att beslutet att utvisa M samt verkställigheten av detsamma utgjorde ett intrång i hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, att intrånget hade haft stöd i lag och att det skett i det legitima syftet att förhindra oordning och brott.

Av avgörande betydelse för bedömningen i målet är enligt Europadomstolen att M var så ung när han begick de aktuella brotten och deras, med ett undantag, icke-våldsamma natur. Huvuddelen av brotten hade avsett inbrott i varuautomater, bilar, affärer eller restauranger för att stjäla pengar eller varor. Det enda våldsbrottet bestod i att M knuffat och sparkat en annan pojke. M:s kriminalitet är således att betrakta som ungdomsbrottslighet. När frågan om utvisning av en ungdomsbrottsling är aktuell innefattar kravet på att ta hänsyn till barnets bästa en skyldighet att underlätta hans eller hennes återanpassning. En återanpassning kan inte ske om man skadar familjeband och sociala band genom utvisning, vilket därför måste ses som en sista åtgärd när det gäller ungdomsbrottslingar. Europadomstolen fastslår att utrymmet för att berättiga en utvisning av en etablerad invandrare (settled migrant) på grund av i huvudsak icke-våldsam brottslighet som denne begått som ungdom är mycket litet.

Europadomstolen noterar att M vistats legalt i Österrike sedan sex års ålder. Efter att han i maj 2002 blev frisläppt vistades han under 18 månader i Österrike utan att begå några ytterligare brott. Österrike har argumenterat att händelseförloppet under denna tidsperiod, efter det slutgiltiga beslutet om utvisning, inte bör beaktas. Europadomstolen konstaterar emellertid att domstolens uppgift är att bedöma förenligheten med konventionen av sökandens faktiska utvisning, inte beslutet om utvisning. Europadomstolen tar därför i beaktande M:s beteende också under tiden mellan hans senaste brott i januari 2000 och tidpunkten för den faktiska utvisningen i december 2003. Emellertid är lite känt om M:s uppförande i fängelse och i vilken omfattning hans levnadsomständigheter stabiliserats efter frisläppandet. M:s uppträdande under denna tid väger därför mindre tungt jämfört med framförallt förhållandet att han som minderårig begått huvudsakligen ickevåldsbrott.

Europadomstolen noterar att M har sina huvudsakliga sociala, kulturella, språkliga och sina familjeband i Österrike, där alla hans närmaste bor samt att han inte ens har påståtts ha några band till Bulgarien. Det faktum av utvisningsbeslutet har en begränsad varaktighet har ingen avgörande betydelse. Med hänsyn till M:s unga ålder avser en utvisning från Österrike under 10 år, vilket är nästan lika lång tid som han tillbringat där, en betydande del av hans liv.

Europadomstolen bedömer mot denna bakgrund att utvisningen, även om den avser en begränsad tid, är en oproportionerlig åtgärd i förhållande till det legitima målet att förhindra oordning och brott och den kan således inte anses vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen finner därför med 16 röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8.