En utvisning på grund av allvarlig brottslighet som underårig, bedöms utgöra en kränkning av rätten till privatliv i artikel 8, med beaktande av bl.a. den långa tid som förflutit sedan brottet begicks – vilken delvis bestod av illegal vistelse - och sökandens exemplariska uppförande under denna tid.

Bakgrund

Sökanden, AA, är en nigeriansk man, född 1986. AA kom till Förenade kungariket år 2000 för att förenas med sin mor som varit bosatt där sedan fyra år. Två år senare, vid 15-års ålder, dömdes AA till fyra års fängelse för våldtäkt av en 13-årig flicka. Som en följd av att AA:s mor hade beviljats permanent uppehållstillstånd i Förenade kungariket beviljades även AA ett sådant tillstånd i juli 2003. I augusti 2004 blev AA villkorligt frigiven på grund av gott uppförande. Kort före frisläppandet delgavs AA emellertid ett beslut om utvisning på grund av hans grova brottslighet. Detta beslut ändrades inledningsvis efter AA:s överklagande men till följd av en förnyad prövning 2007 beslutades att allmänintresset av utvisningen vägde tyngre än hans personliga omständigheter. Då AA inte beviljades prövningstillstånd i högsta instans blev utvisningsbeslutet verkställbart i januari 2008.

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

AA anförde bl.a. följande.– En utvisning skulle innebära en inskränkning av hans rätt i artikel 8 till skydd för både familjeliv och privatliv. Det finns ingen anledning att tro att han utgör en fara för allmänheten även om brottet han har dömts för var allvarligt. Han var ung vid tidpunkten för brottets förövande och har under den tid som därefter förflutit inte begått några brott. Istället har han integrerats väl i samhället och har väsentligen starkare band till Förenade kungariket än till Nigeria där endast en åldrad och sjuklig släkting finns kvar.

Förenade kungariket anförde bl.a. följande.– Utvisningen kan inte anses innebära en inskränkning av AA:s rätt till skydd för familjelivet men väl en begränsad sådan av rätten till skydd för privatlivet. Emellertid får utvisningen anses proportionerlig i förhållande till behovet av att skydda allmänheten, inklusive särskilt utsatta grupper såsom barn, från personer som i likhet med AA begått allvarliga sexualbrott mot barn.

Europadomstolens bedömning

Europadomstolen uttalar inledningsvis att en genomgång av tidigare praxis tyder på att AA, en 24-årig man som bor med sin mor och ännu inte har bildat en egen familj, kan anses ha ett familjeliv i enlighet med artikel 8. Emellertid är det inte nödvändigt att ta ställning i frågan eftersom en utvisning av en etablerad invandrare (settled migrant) oavsett utgör en inskränkning av dennes rätt till privatliv enligt artikel 8 och då de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av utvisningens proportionalitet är de samma oberoende av om det handlar om privat- eller familjeliv.

En inskränkning av rätten till skydd för privatlivet utgör ett brott mot artikel 8.1 om det inte kan anses berättigat enligt artikel 8.2 vilket förutsätter att åtgärden är förenlig med vad som är stadgat i lag och syftar till att uppnå någon av de legitima målsättningar som anges i paragrafen samt bedöms nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att uppnå dessa mål.

Europadomstolen konstaterar att beslutet om utvisningen av AA ostridigt är förenligt med vad som är stadgat i lag. Vidare finner Europadomstolen att utvisningsbeslutet syftade till den legitima målsättningen att förebygga oordning eller brott. Den återstående frågan är således om den omtvistade åtgärden kan anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle. För vägledning i frågan hänvisar Europadomstolen härvid i första hand till vad som anges i målet Üner mot Nederländerna[1].

Mycket allvarliga och våldsamma brott kan enligt Europadomstolen motivera en utvisning även när förövaren är underårig och det råder ingen tvekan om att AA:s brott är mycket allvarligt. Det förhållandet att AA vid förövandet var ett barn är emellertid alltjämt relevant för bedömningen av proportionaliteten av utvisningen. AA har vidare vistas totalt elva år i Förenade kungariket och har under denna tid inte begått några fler brott. Under tiden i fängelse tog AA vara på de möjligheter till utbildning som erbjöds och när han frisläpptes i augusti 2004 bedömdes risken för fortsatt brottslighet som låg, en bedömning som återupprepats av myndigheter i Förenade kungariket. Under de sju år som förflutit sedan frisläppandet har AA uppfört sig exemplariskt och fortsatt sina studier vilka innefattar en mastersexamen från universitet. AA är också fast anställd sedan 2010. Förenade kungariket har inte heller pekat på förekomsten av något bekymmersamt i AA:s uppförande sedan frisläppandet utan hänvisar enbart till allvaret i det begångna brottet som invändning mot hans fortsatta vistelse i landet.

Europadomstolen finner att samtliga relevanta faktorer för AA:s situation togs upp och bedömdes 2007 vid den slutgiltiga materiella prövningen av utvisningsbeslutet i Förenade kungariket. Europadomstolen anser vidare att den nationella bedömningen av vilken betydelse de olika faktorerna skulle tillmätas faller inom ramen för det nationella tolkningsutrymmet. Europadomstolen konstaterar emellertid att någon senare bedömning av proportionaliteten av AA:s utvisning inte har gjorts under de tre och ett halvt år som han har därefter har vistats i Förenade kungariket. Vidare noteras att några åtgärder inte vidtogs av Förenade kungariket för att verkställa utvisningen under denna tid. Europadomstolen fastslår härvid att när ett utvisningsbeslut ännu inte har verkställts är det domstolens uppgift att bedöma om en faktisk utvisning är förenlig med konventionen, i detta fall artikel 8, och inte att värdera förenligheten av det tidigare fattade beslutet.

Med beaktande av bl.a. AA.s exemplariska uppförande och berömvärda försök till rehabilitering och integration i samhället under de sju år som förflutit sedan frisläppandet anser Europadomstolen att Förenade kungariket inte förmått presentera tillräckligt stöd för påståendet att AA rimligen skulle kunna antas orsaka oordning eller delta i kriminell verksamhet på sådant sätt att en utvisning kan anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle. En utvisning av AA skulle enligt Europadomstolen således inte vara proportionerlig i förhållande till den legitima målsättningen att förebygga oordning eller brottoch skulle därför inte vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Följaktligen skulle en utvisning av AA till Nigeria utgöra en kränkning av artikel 8.