Migrationsverket har ställt en särskild förfrågan till ambassaden Kinshasa om banyamulenge och tutsi samt risksituationen i DRK.
Historik
Historiskt relateras banyamulenge till DRK efter Berlinkonferensen på 1800-talet då Rwanda skiljs från området som idag är DRK. Rwanda var tidigare betydligt större geografiskt än det är idag. Gränserna har alltid varit porösa i området och människor rört sig över gränserna. När Rwanda blev självständigt skedde ett skifte i maktbalansen mellan tutsier och hutuer i Rwanda. De belgiska och franska kolonisatörerna som under lång tid favoriserat tutsiminoriteten på bekostnad av hutuer, svängde i lojalitet till förmån för hutuerna. (Före kolonisationen av Rwanda - var tutsier och hutuer klassbegrepp och det var möjligt att avancera från jordbrukande hutuer till boskapsskötande tutsier. Under koloniperioden cementerade belgarna den etniska grupptillhörigheten. Det blev ej längre möjligt att avancera till tutsiklassen. Den etniska grupptillhörigheten syntes även i pass och olika offentliga dokument etc) vilket kan sägas ha underlättat folkmordet 1994.
År 1959 skedde en massaker på tutsier i Rwanda, vilket genererade en flyktingström västerut bl.a. in i nuvarande DRK. De tutsier som tidigare bott i DRK och som kallats banyamulenge fick nu sällskap av en ny våg av tutsier från Rwanda. Vissa tutsier flydde till DRK, andra till Tanzania, Uganda och Burundi. Enligt UNHCR skedde även efter 1959 massakrer på tutsier i Rwanda år 1964, 1973, 1976 samt det stora folkmordet 1994. I flera vågor har alltså tutsier från Rwanda kommit in i DRK. Det lär ha funnits legala flyktingar från Rwanda i DRK sedan 1960-talet (flyktingsstatus).
Idag har alla tutsier i DRK kommit att kallas banyamulenge. Men detta är fel. Det kan inte uteslutas att det finns politiska motiv till att kalla samtliga för Banyamulenge.
[ Till innehåll ]Vad är en tutsier?
Traditionellt anses att en tutsier är en boskapsskötare till skillnad från en bofast jordbrukare. Tutsier ingår i den etniska gruppen "Nilotics eller Nilo-Saharians" - vilket är en annan grupp än bantugruppen, pygmér och bushmen. Observera att västeuropeer har varit med om att upprätta dessa distinktioner som kan ha rasistiska undertoner. I gruppen Nilotics finns även etniska grupper från Somalia, masajer t.ex. Dessa är också boskapsskötande. Det finns även tutsier som bor i t.ex. Burundi men som ej talar Kinyarwanda. En tutsier från Burundi kan således förknippa en banyamulenge med Rwanda med utgångspunkt i språket trots att den senare lever i DRK.
[ Till innehåll ]Vad är en banyamulenge?
Banyamulenge är en tutsier som har en bindning till ett geografiskt område i det nuvarande DRK, närmare bestämt till Sydkivu, området nära Bukavu-Uvira (Mulengebergen). Vissa individer kom som boskapskötare, andra för att arbeta i gruvindustrin, gummi- eller teplantager.
Banyamulenge är en grupp nomader och boskapsskötare som är en undergrupp till tutsierna och som befunnit sig i DRK före 1959. År 1959 i samband med Rwandas självständighet skedde en första massaker på tutsier i Rwanda och flera flyktingvågor av tutsier kom till DRK. Dessa tutsier är alltså ej banyamulenge. Tidsaspekten är skillnaden mellan banyamulenge och andra tutsier. Banyamulenge talar språket Kinyarwanda, det är mkt starkt rotat i kulturen. Detta är samma språk som talas i Rwanda.
[ Till innehåll ]Hur kan man veta om en person är Banyamulenge?
Om en person som talar Kinyarwanda kan visa att han/hon har en bindning till vad som idag är DRK och som går tillbaka till perioden före 1959 är han/hon sannolikt banyamulenge. Har personen kommit senare tillhör de gruppen tutsieflyktingar som kommit i vågor.
Emellertid finns det i DRK idag bantustammar som är rwandophona (dvs talar Kinyarwanda). Etniskt ligger de närmare hutugruppen.
Det allra säkraste är om det finns dokumentation på att man själv eller ens familj har bott i Sydkivu eller på kongolesiskt territorium före 1959. Kyrkans böcker (dopbevis) eller belgiska kolonialadministrativa dokument finns att tillgå. Skoldokument från missionsskolor är en annan viktig källa.
I en intervjusituation kan man försöka fråga efter händelser/saker som personen upplevt under uppväxten/levnadstiden i vad som nu är DRK. Detta kräver givetvis förkunskaper.
En metod som UNHCR använder för att se om en individ talar kinyarwanda är att be dem skriva sin livshistoria på kinyarwanda. Därefter får en språkexpert utvärdera om språket är korrekt. Naturligtvis kan en person vara oförmögen att skriva. Då kanske det talade ordet kan utvärderas.
[ Till innehåll ]Finns språket kinyamulenge?
Enligt UNHCR finns inget språk som kallas kinyamulenge.
[ Till innehåll ]I vilken utsträckning kan det vara så att en banyamulenge ej talar kinyarwanda?
I gruppen banyamulenge är den språkliga identiteten mycket stark vilket förstärks av politiska motiv. Om man förlorar sitt språk går det ej att hävda sin politiska grupptillhörighet. Av den anledningen är språket centralt för banyamulenge.
Om en person ej talar kinyarwanda är det svårare att anta att han/hon är banyamulenge.
Enligt UNHCR kan det förekomma att barn till den grupp tutsier som flydde till DRK efter folkmordet i Rwanda 1994 ej talar kinyarwanda utan t.ex. swahili. Dessa barn tillhör då ej banyamulenge.
En viktig fråga om någon ej talar kinyarwanda - är vid vilken tidpunkt som språkkunskaperna försvann.
Det är mycket vanligt förekommande att banyamulenge gifter sig inom sin egen grupp och ej särskilt vanligt att det gifter sig med personer från Rwanda, enligt UNHCR.
[ Till innehåll ]Banyamulenge/tutsier i östra DRK - återvändande från Sverige till DRK
Ambassaden kan inte uttala sig om risksituationen generellt för banyamulenge i östra DRK. Det är oklart/osäkert om det finns en större risk för dem idag än tidigare. Vad som är viktigt oavsett är att
- Basera beslutet på tydliga kriterier - Säkerheten måste utvärderas från fall till fall. - Det inte finns några rapporter om brott mot mänskliga rättigheter enligt vilka det skulle förekomma några trakasserier mot gruppen banyamulenge eller tutsier.
[ Till innehåll ]Allmänna bedömningar av situationen i DRK
- DRK har nu haft demokratiska val och har ett folkvalt parlament och regering - Det pågår en avväpnings och demobiliseringsprocess (DDR) i landet i syfte att integrera rebellstyrkor i en nationell armé - FN:s fredsbevarande styrkor kommer att få ett förlängt mandat vilket kommer att fortsätta att bidra positivt till stabiliteten. - Såvitt ambassaden känner till finns inte några personer med tydlig bakgrund som banyamulenge eller tutsier i DRK:s nya regering.
Samtidigt är det viktigt att påpeka - Att den kongolesiska armén p.g.a. bristande materiell standard, ej utbetalda löner, bristande utbildning - bidrar till osäkerheten i östra DRK inklusive Sydkivu. - DDR processen går trögt och innehåller brister. - Strider pågår emellanåt i östra DRK även om de ofta är begränsade i tid och rum. - Det går inte att uttala sig om stabiliteten i en hel region/provins som Sydkivu, utan snarare får man uttala sig om enskilda platser, byar, städer. Det kan vara stabilt i en stad som Bukavu (huvudort i Sydkivu) - samtidigt som det är instabilt 10 mil därifrån. Därtill förändras detta över tiden. - Trakasserier från militär och polis drabbar i dagsläget alla folkgrupper. - Vissa FDLR (hutumilisen) attackerar gärna tutsier/banyamulenge. Styrkor som lyder under en känd tutsiegeneral (Nkunda) är även villig att angripa FDLR - vilket skulle kunna riskera att förvärra läget på sikt.
[ Till innehåll ]Läget i västra DRK inklusive Kinshasa
Det skall också sägas att läget i Kinshasa för närvarande är betydligt mer stabilt än Sydkivu. Detta bör finnas i åtanke när man överväger avvisning.
Västra DRK utgör ett internt flyktalternativ för människor i östra DRK.
Vad gäller risksituationen för olika grupper i Kinshasa kan sägas att huvudstaden redan idag är översvämmad av olika grupper av människor från olika delar av landet. Det finns mängder av individer i Kinshasa från östra DRK samt övriga delarna av landet.
En kommentar till den brittiska rapporten är emellertid att infrastrukturen i DRK är mycket dålig. Det är därmed inte lätt att ta sig från en del till en annan i detta stora land. Emellertid är det redan så idag att det finns gott om internflyktingar i turbulenta provinser/regioner som Ituri, Nordkivu och Sydkivu (totalt ca 2 miljoner i DRK). Många flyktingar bor inte särskilt långt borta från sina hemmaorter/byar. De bosätter sig ofta tillfälligt på platser där det finns säkerhet - d.v.s. i praktiken som kontrolleras av FN:s fredsbevarande styrkor (MONUC). Ambassadens bedömning är alltså att individer ofta flyr till FN-kontrollerat område eller tillfälligt ut i skogen.
Man skall vara försiktig med att säga regeringskontrollerat område av den anledningen att den kongolesiska armen är landets största MR-förbrytare och en del av säkerhetsproblemet. Uttrycket "regeringskontroll" innehåller svagheter.
När ambassaden ställde frågan till UNHCR fick vi svaret att det trots allt är en stor skillnad att avvisa en individ till Kinshasa än att avvisa en person till Sydkivu. En person som har svårt att återvända till Sydkivu kan därmed möjligen återvända till västra delarna av DRK eller andra delar av östra DRK.
De diplomatiska relationerna håller på att normaliseras mellan Rwanda och DRK. Hotbilden kan således på sikt eventuellt minska avseende "utlänningarna i DRK"
[ Till innehåll ]Medborgarskapet i DRK
Med den nya kongolesiska konstitutionen är det så att en person betraktas som kongolesisk medborgare om denne fanns inom landets gränser vid självständigheten - oavsett etnicitet.